Sunday, March 4, 2007

Some excusin' to do.

Jag är jävligt besviken på dig. Hoppas du är det med, för efter ditt uppträdande här igår så har jag verkligen inte mycket att säga till dig förrens du bett om ursäkt.

Jag förtjänade under inga omständigheter det där.
Backstab.

Tuesday, January 30, 2007

Hume och besvikelsen.

Jag har en motvilja mot att läsa Hume. Jag är så besviken. Och det värsta är att jag ändå måste. Jag tycker synd om mig själv. :(

Disorder disorder Disooorder!

System of a Down knows what they are "singin'" about. :P

DisorderRating
Paranoid Disorder:Low
Schizoid Disorder:Low
Schizotypal Disorder:Low
Antisocial Disorder:Low
Borderline Disorder:Low
Histrionic Disorder:Moderate
Narcissistic Disorder:High
Avoidant Disorder:Low
Dependent Disorder:Low
Obsessive-Compulsive Disorder:Low

-- Personality Disorder Test - Take It! --
-- Personality Disorders --

Wednesday, January 17, 2007

Anmärkningar

Som en kommentar till mitt förra inlägg skulle jag vilja klargöra en del saker som för vissa inte tycks vara helt klara.

Som svensk (och detta gäller säkert även för många andra nationaliteter, men de har jag inte samma kunskaper om som svenskarna, varför jag lämnar dessa därhän för tillfället) tycks det ibland vara lätt att i vissa lägen dra slutsatser som verkligen inte följer ifrån de premisser man ställs inför. Detta gäller i synnerhet den känslomässiga reaktion som uppstår när man som jag, skriver eller talar om vad som borde vara, finnas, existera osv. Likadant när man som jag beklagar sig över att det inte alltid är på det viset. Detta får då vissa, och i min erfarenhet, i synnerhet svenskar, att få för sig att man i denna beklagan, har gjort anspråk på att vara lite bättre, lite mer kunnig osv än någon annan. Detta leder i sin tur till att de som upplever detta känslomässiga förlopp i landet lagom då ibland tyst, ibland mindre tyst, drar slutsatsen att vi här har att göra med en skrytpelle/-maja. Det vidare förloppet känner nog de flesta till, nämligen det att när väl slutsatsen om denne påstådde överman/-kvinna har uppnåtts, så är det dags för handling, ty att någon är bättre än någon annan är ju blott en ond föreställning, och måste därför bekämpas.

Utan att behöva gå särskilt långt på djupet över alla de mer eller mindre överilade antaganden som här, förmodligen omedvetet, sker så ska jag påpeka två minst sagt fatala brister i resonemanget.

Skälet till att jag kallar övergången mellan det jag gör (beklagar en verklighet) och det jag inte gör (anför mig själv som förmer än någon annan) för en känslomässig slutledning är för att det inte går att logiskt sluta sig till detta utan att nå helt absurda konsekvenser (med avseende på alla de ad hoc-satser, hypotetiska antaganden om psykologiska tillstånd osv som här måste klämmas in). Det finns helt enkelt inget logiskt, slutledningsmässigt sätt att komma ifrån det jag gör till det jag inte gör. Att anklaga mig för att förhäva mig själv över andra är alltså helt substanslöst.

Men, om vi nu, trots att det inte finns något som helst fog för det, ändå antar att det finns en logisk eller kausal koppling mellan att göra det ena och det andra, så kan vi ju se vad som händer om man hårdrar den tanken till sin logiska slutpunkt. Om vi nu utgår ifrån att jag skulle vara bättre än andra med avseende på här gällande fall, och det är fel, så kan vi börja med att fråga oss vad det egentligen innebär? Att jag är bättre tycks ju i det här fallet handla om att jag vet lite mer, med avseende på vissa saker, än vad vissa andra människor gör. Speciellt i kombination med att jag också berättar att jag vet lite mer än andra, och beklagar att andra inte vet lika mycket som jag. Nu är det dessutom så, att jag knappast explicit har hävdat att jag vet lite mer än andra. Såvida det är inte är enbart jag (och eventuellt några få andra här i världen) som detta fula gäller så blir man då alltså i konsekvensens namn tvungen att säga att det är fult av lärare att beklaga sig över sina elevers bristande kunskaper. Detta är givetvis helt absurt. För om de inte fick det, hur skulle vi då någonsin kunna göra något åt det? Hur skulle folk veta att sagda elever inte kan vad de borde kunna?
Sådana exempel, på det absurda i denna föreställning, går att dra i det oändliga. Men jag tror att min poäng har framgått.

Men, för folk som tolkade mitt förra inlägg så som jag beskrivit, så förefaller det ju inte otroligt att deras intryck snarast förstärks nu. Huruvida det har att göra med folks förmåga att ta till sig logiska, rationella argument, eller inte, lämnar jag åt läsaren att utröna.

Sunday, January 14, 2007

Another way of saying "I don't have a life".

För alla er som gör anspråk på att besitta en viss läggning och bildning, vanligtvis sammanfattad under det mycket luddiga begreppet "Humanism" (som utan vidare reflexioner skulle kunna vara en parafras på "Organism", alltså helt enkelt att äga egenskapen mänsklighet, men då många, inte minst jag själv, säkerligen skulle ha mycket att invända emot en sådan definition på begreppet lämnar jag det därhän, om än kanske endast för tillfället) tänkta jag bidra med en filosofisk pärla, som tyvärr, allt för få känner till och klurar på, trots att det alltjämnt är en mycket förtjänstfull tankenöt. Både för den s.k. Humanisten, och även för den mindre luddige (och inte i meningen "effekten av ett kuddkrig som gick för långt") matematikern.
Problemet, är en av den berömde lärlingen till Parmenides, Zenons, paradoxer (knepig grammatik här).

Som Humanisten säkerligen vet (för fy annars) så fanns det under Antiken en stor "hjälte" Akilles, (det finns en berömd definition av en hjälte, som kan vara tänkvärd här, nämligen att man är en mördare så länge man endast dödar några få, men blir en hjälte när man dödar många tusen, helst till ljudet av trumpeter (huruvida andra instrument får vara med också framgick inte).) denne var bland mycket annat, känd för sin snabbhet. Så kom det sig en dag att för att visa sin snabbhet så skulle Akilles tävla emot en sköldpadda. Eftersom alla visste att Akilles var snabb och sköldpaddan var långsam så bestämde man sig för att ge sköldpaddan ett visst försprång. Säg x sekunder. De skulle då springa y meter och de visste att Akilles var z% snabbare än sköldpaddan. y var då uppmätt så att det inte skulle finnas en chans för x att leda till något annat utfall än att Akilles vann. Till allas förvåning så hände nu något som ingen kunde förklara. Vad? Och varför? Är detta rimligt?

Jag tror jag ska göra det till en vana att skriva inlägg om sådant som torde höra till allmänbildningen, men sorgligt sällan gör det. Förhoppningsvis har det någon effekt.

På återskrivande.

At the demand of a persistent woman...

...Så känner jag mig tvungen att plita ner lite av de reflektioner jag för närvarande umgås med, givet den nuvarande CET-tiden (alltså när detta skrivs) skulle man kunna tro att det är mycket mörka tankar jag umgås med, men icke. En pessimistisk fråga i sammanhanget kan då vara: "Varför inte?". Till saken hör nämligen att jag var med och förlorade ett mästerskap i den ej föraktliga, men defintivt förargliga och högintressanta sporten inomhusfotboll, idag. Givet det allvar denna ädla konstform inpräntar i alla dess utövare kunde lekmannen med lätthet komma till tron, att ett tungsinne vore den logiskt följriktiga... Följden. Men det finns alltså skäl till att vår tänkta lekman, är just, ehm, en lekman i sammanhanget, för kände vederbörande mig personligen så skulle denne givetvis inse att jag inte är den långsinta typen... Och även om jag vore det, så skulle detta nesliga nederlag och dess solkiga effekt på mitt annars så soliga sinne, fått sig en allvarlig törn - med avseende på just denna solkiga effekt. Hur så, då? Jo, det kan mycket väl bli så att jag får lite besök ifrån både långväga och eh, kortväga(?) vänner snart. Bland annat en mycket, för sammanhanget, intressant danska, som synes det mig, heter precis vad alla andra av mitt motsatta kön någonstans tycks heta, nämligen Anna. Vidare så kommer mina studier övergå ifrån det psuedo-stadium de för närvarande befinner sig i till ett mer eudaimoniskt sådant, då den välsignade fortsättningskursen i mitt älskade ämne, filosofin, snart påbörjas. Man kunde tro att jag skulle skriva mer nu, men det ville inte min hjärna gå med på, varför jag måste sluta i denna stund, lugnt förvissad om att (undantaget vissa kaosteorier) detta mitt inlägg inte kommer att ha påverkat den stora berättelse som människans existens i någon mån är, över huvud taget.

Givetvis så avslutas även detta inlägg med ett kort, men ack så tänkvärt citat ifrån någon av de få, men givetvis någorlunda distingerade människor som historien har försett oss med, på gott och ont otvivelaktligen.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.

/Sir William Blake

Thursday, January 11, 2007

Fonetisk variation

Är det någon mer än jag som har funderat över de helt enorma fonetiska variationerna som det engelska språket erbjuder? T.ex:

Way-Stay-Lay-May-Day-Clay-Sway-Ray-Kay-Bay-Gray-Fray-Gay-Hay-Jay-Nay-Pay-Play-Pray-Quay-Spray-Slay-Stray osv.

Och detta är bara ord med en stavelse.
Helt otroligt.