Som en kommentar till mitt förra inlägg skulle jag vilja klargöra en del saker som för vissa inte tycks vara helt klara.
Som svensk (och detta gäller säkert även för många andra nationaliteter, men de har jag inte samma kunskaper om som svenskarna, varför jag lämnar dessa därhän för tillfället) tycks det ibland vara lätt att i vissa lägen dra slutsatser som verkligen inte följer ifrån de premisser man ställs inför. Detta gäller i synnerhet den känslomässiga reaktion som uppstår när man som jag, skriver eller talar om vad som borde vara, finnas, existera osv. Likadant när man som jag beklagar sig över att det inte alltid är på det viset. Detta får då vissa, och i min erfarenhet, i synnerhet svenskar, att få för sig att man i denna beklagan, har gjort anspråk på att vara lite bättre, lite mer kunnig osv än någon annan. Detta leder i sin tur till att de som upplever detta känslomässiga förlopp i landet lagom då ibland tyst, ibland mindre tyst, drar slutsatsen att vi här har att göra med en skrytpelle/-maja. Det vidare förloppet känner nog de flesta till, nämligen det att när väl slutsatsen om denne påstådde överman/-kvinna har uppnåtts, så är det dags för handling, ty att någon är bättre än någon annan är ju blott en ond föreställning, och måste därför bekämpas.
Utan att behöva gå särskilt långt på djupet över alla de mer eller mindre överilade antaganden som här, förmodligen omedvetet, sker så ska jag påpeka två minst sagt fatala brister i resonemanget.
Skälet till att jag kallar övergången mellan det jag gör (beklagar en verklighet) och det jag inte gör (anför mig själv som förmer än någon annan) för en känslomässig slutledning är för att det inte går att logiskt sluta sig till detta utan att nå helt absurda konsekvenser (med avseende på alla de ad hoc-satser, hypotetiska antaganden om psykologiska tillstånd osv som här måste klämmas in). Det finns helt enkelt inget logiskt, slutledningsmässigt sätt att komma ifrån det jag gör till det jag inte gör. Att anklaga mig för att förhäva mig själv över andra är alltså helt substanslöst.
Men, om vi nu, trots att det inte finns något som helst fog för det, ändå antar att det finns en logisk eller kausal koppling mellan att göra det ena och det andra, så kan vi ju se vad som händer om man hårdrar den tanken till sin logiska slutpunkt. Om vi nu utgår ifrån att jag skulle vara bättre än andra med avseende på här gällande fall, och det är fel, så kan vi börja med att fråga oss vad det egentligen innebär? Att jag är bättre tycks ju i det här fallet handla om att jag vet lite mer, med avseende på vissa saker, än vad vissa andra människor gör. Speciellt i kombination med att jag också berättar att jag vet lite mer än andra, och beklagar att andra inte vet lika mycket som jag. Nu är det dessutom så, att jag knappast explicit har hävdat att jag vet lite mer än andra. Såvida det är inte är enbart jag (och eventuellt några få andra här i världen) som detta fula gäller så blir man då alltså i konsekvensens namn tvungen att säga att det är fult av lärare att beklaga sig över sina elevers bristande kunskaper. Detta är givetvis helt absurt. För om de inte fick det, hur skulle vi då någonsin kunna göra något åt det? Hur skulle folk veta att sagda elever inte kan vad de borde kunna?
Sådana exempel, på det absurda i denna föreställning, går att dra i det oändliga. Men jag tror att min poäng har framgått.
Men, för folk som tolkade mitt förra inlägg så som jag beskrivit, så förefaller det ju inte otroligt att deras intryck snarast förstärks nu. Huruvida det har att göra med folks förmåga att ta till sig logiska, rationella argument, eller inte, lämnar jag åt läsaren att utröna.
Wednesday, January 17, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Nej, jag har inte läst inlägget. Imorgon så. MSN kukar ur, maila mig?
lindgren.jennifer@gmail.com
Idag läste jag halva. Lovar fortsätta imorgon när mina ögon inte är rosamelerade längre.
Post a Comment