Thursday, January 11, 2007

Ett passande namn.

Cocaine.

Först och främst skall jag tacka min langare Jennifer för all uppmuntran inför att starta denna sida. Sen vill jag bara påpeka att det känns ganska desperat när man tvingas heta som jag gör här. Men nog om det, hur ska jag nu leva upp till de höga förväntningar som jag känner hotar att dränka mig i all sin evinnerliga väldighet? Jag kan ju börja med att beklaga mig över att vintern äntligen (det här ordet tycks innehålla en för betydelsen inkorrekt värdering?) tycks ha kommit till en i övrigt snöfri hufvudstad, blask ute, blask inne således. Känner hur skrivkrampen börjar närma sig, hur hemskt är inte det, vid dessa de första stapplande raderna på det projekt som borde kunna anta rent bibliska proportioner under mina berättarvänliga, ständigt på tangentbordet knapprande fingrar. Är det konstigt att känna sig som en figur i en Kafka-roman på ett så till synes positivt ställe som blogspot?

1 comment:

Jennifer said...

Det verkkar som om silen satt där den skulle, det var så lite så.

Nu är jag trött och ska till jobbet. Det är värdelöst. Jag ska söka alla sommarvick som redigereare på tidningarna i Göteborgsområdet. Knulla semestern.

Kramar